Idag var jag hos doktorn.
Jag bokade tiden för ca tre veckor sedan och på jobbet idag kändes det helt menlöst att åka dit.
Väl inne hos doktorn brast det.
Jag är så trött och ledsen hela tiden.
Jag berättade om min isolering, om hur jag upplevde det att bli mamma, om hur jag tagit alla vaknätter, tagit hand om barn, man och så långt jag orkat, hemmet. Att jag inte har ett nätverk, att mina föräldrar, som är de enda i släkten, hur dåliga de än är, ställer upp så gott de kan. Och att jag äntligen är på väg att separera från den som är så avundsjuk och aldrig velat mig väl.
Jag ska bli kontaktad av deras KBT-terapeut inom två månader.
Hemma efter middagen försökte jag planera med min snart fd sambo eftersom jag snart ska på konferens och utbildning en hel vecka. Det gick åt helvete. Han blev sur och kan absolut inte rucka på sina arbetstider, även fast han pratat med sin nye arbetsgivare om hämtning/lämning. Så nu vet jag inte alls hur jag ska kunna lämna mina barn en hel vecka, när jag ska vara ute på Lidingö kl 08 varje dag. Tack för hjälpen idiotkarl.
Ska bli så skönt att bli av med honom! Hoppas att värden ringer inom kort..
