Resanmeditation

Jag har läst en fantastisk bok!
Visserligen är ju jag en människa som älskar och tror på vetenskap och medicin.
Men att kroppen, när psyket inte mår bra, kan uttrycka sig genom fysiska besvär, har jag bevis på.

I höstas hade jag problem med min hjärtrytm, den hoppade över slag. Detta hade jag i ett par månader. Före jul fick jag klåda i hårbotten. Det kliade jävulusiskt mycket, och jag bytte schampo mm, men inget hjälpte. Förrän julledigheten började. Över en natt försvann mina besvär. När jag kopplade av, minskade på stressen.

Nästa onsdag ska jag på en meditation i grupp. Jag har en känsla av att det kommer att påverka mig positivt. Är det bra, så kommer jag att boka in enskilda sessioner, för att lära mig att göra det på egen hand, hemma.

Det känns så fantastiskt att jag är på väg. På väg hem!

Jag har börjat se inåt.

Hela mitt liv har jag gått runt och tyckt att jag är ful, felformad, inte duger, har fel kläder, smink, skor, väskor.

Var kommer det ifrån?

Jag kom på mig själv igår när jag stod och diskade, att felet kanske inte ligger hos andra, utan mig själv? Att jag har svårt i sociala sammanhang, ligger kanske inte hos de andra. De kanske inte alls tycker att jag är ful och ser fel ut, eller beter mig konstigt?! Utan att det istället ligger hos mig. Att jag är avståndstagande, misstror andras intentioner...

Det är så härligt, och samtidigt skrämmande, att det händer saker i mitt inre. Att viljan till att utvecklas har vaknat i mig igen.

Jag vill åka på retreat, gå på massage, yoga, läsa om andlig utveckling. Och jag längtar till att finna roten i mig själv! Tänk att vakna upp varje morgon och vara trygg i mig själv, känna mig säker på mina val.

Idag fick jag en inbjudan till en just sådan kurs, i februari, men pengarna är ett problem för mig. Vi får se. Jag tror att jag kommer att gå den, det löser sig nog... :-)

Avstängd

Jag ligger här, fortfarande i pyjamasen i soffan. Hela förmiddagen har jag tänkt, ältat, och surfat efter information. 

Vägs ände. 

Jag tvingar mig själv till att inte tänka på "alla andra" som lyckas med sin kärnfamilj, på hur jävla bra alla har det. 

Min sambo är ledig sin sista dag från julsemestern, så han fick lämna på dagis imorse. Sen åkte han till sitt garage. 

Mina barn kommer att bli skilsmässobarn. 
Jag är inte det, jag hade turen att få föräldrar som kämpat och vävt ihop sina liv så pass bra att de nu på ålderns höst är helt sammansvetsade. De tycker inte likadant jämt, men de lever harmoniskt tillsammans. 

Mina barn kommer att leva med mamma i ett boende och med pappa i ett annat, inte på deltid, det fungerar inte för sambons arbetstider just nu. Och vad jag är ledsen över det. 

Det var inte det här jag ville! Men jag orkar inte ta allt längre, jag orkar inte trippa på tå längre, för att han inte ska bli arg eller förnärmad. Jag orkar inte plocka, städa, ringa och skriva, bråka, tjafsa eller ta åt mig av elaka kommentarer längre. Jag har stängt av nu, jag tar inte åt mig mer, jag är bättre än så och en ödmjuk människa. Jag gillar inte den negativa person jag själv blivit heller.

Min mamma sa ett ordspråk på finska: "När fattigdomen kommer in genom dörren, flyger kärleken ut genom fönstret." Det kan väl stämma till en viss del, men jag tror att det finns mer bakom, för att separera helt. 

Jag är dessutom rädd för att jag själv ska sjunka så lågt i mitt mående, att jag blir destruktiv igen. Tankarna far runt mer och mer, men den mogna delen av mig avfärdar ganska snabbt alla såna tankar. 

Det gör ont.....