Ohållbart

Ok. Jag hade lovat mig själv en massa. Att inte bara skriva negativa inlägg tex. Men mitt liv är upp och ner och jag fattar inte när/var detta kunde ske. Jag som skrivit dagbok i alla år, har ingen sen ett par år tillbaka, så jag skriver här. Och jag har en känsla av att det kommer en hel del negativa inlägg ett tag framöver.

Jag är nog på väg att skilja mig, eller separera som det heter när man inte är gift. Och jag är LIVRÄDD! Vare sig det sker nu eller om ett par månader, så är min intuition att det händer. Och jag blir ensam med två små barn. Utan kärnfamilj. Jag som kommer från en själv.

Jag är arbetslös... Bor i en tvåa... Har inga föräldradagar kvar efter mars, om jag inte får av sambon. Vet inte om vi kommer att klara det ekonomiskt. Och jag tror inte att min sambo kommer att vara "snäll" och hjälpa mig ekonomiskt tills jag kommit på fötter. Knappt några möbler, ingen tv, inget sparkonto direkt, ingenting har jag. Man ska spara till den som är föräldraledig, säger alla proffs, men vi har inte haft råd med det. Fast.. Nu har han råd att röka, så.

Äh, fan, han som var så himla bra. Helt förändrad. Totalt...
Och jag är...

Fucked!

Drömmar...

Vi har ju småttingar... Och jag är ganska sliten. Härom natten vaknade jag knappt, så när jag hörde minstingen ropa, puttade jag på sambon och sa att det var hans tur. Han svarade något ohörbart och vände sig om och snarkade vidare. Jag puttade hårdare (han sover väldigt hårt, så man måste nästan sparka upp honom) och sa högre att Prinsessan ropar. Han sätter sig på sängkanten... Kliver upp och ställer sig vid min fotända och börjar "damma" med mitt täcke. Jag frågar honom om vad han håller på med (blir lite sur själv, för jag ville ju bara somna om fort, nu väckte han mig ännu mer)?! Gissa vad han svarar?! Jo, "Jag letar efter nappen"...
Min sambo pratar i sömnen och väldigt sällan så går han i sömnen.. Det här var en av dessa gånger. Slutet på denna historia är att jag lyckades få in honom till Prinsessan och när han väl kom tillbaka till sängen, så snarkade han redan innan hans huvud landade på kudden. Och jag var klarvaken. Typiskt! Men jag fick mig ett gott skratt!

Inatt drömde jag att jag fick en present av sambon. Inte en diamant och inte en fin dyr väska. Utan en LEKBÅGE till en BABYSITTER! Det måste ju bara vara mitt undermedvetna som säger att det är dags att börja tänka på mig själv igen. Jag gillar ju faktiskt att göra mig fin och ha fina saker. När jag har råd. Och det ska jag ha snart igen.

Igår var jag på invägning igen på Viktväktarna. Fy fan vad det suger att behöva ransonera sitt intag och röra på sig. Men! Det är bara första 2 veckorna som gör det, sen mår man ju faktiskt riktigt bra av det. Och jag kan se mig själv, duktig, må bra och göra bra val. Jag är en sån person, väljer jag att göra något, gör jag det fullt ut! Och det är en egenskap jag gillar.

Anyway, efter det skulle jag ha passat på att äta med 2 tjejkompisar, men eftersom vår lillkille haft 40 graders temp sen i fredags, och vårdguiden tyckte att jag skulle visa upp honom för läkare, så valde jag att åka in på en akuttid. Det visade sig att han inte har någon bakterie, så vi blev hemskickade igen, och får medicinera honom tills han är frisk igen. Bara att vänta ut.

Idag mår inte Prinsessan som hon ska... Så då kör vi igen!

Nu ska jag äta frukost. Havregrynsgröt..Med banan.... Mums!

Ny mobil och kalla mig korkad! =)

Jag har för första gången sett att jag har kommentarer på min blogg.. Fick idag min nya mobil, så jag sitter i soffan och försöker att förstå och föra över allt möjligt från den gamla mobilen.

Eftersom jag ALDRIG kommer ihåg lösenordet till denna blogg, så var jag tvungen att återigen för 55 gången att återställa och komma på ett nytt lösenord, och då såg jag att jag har kommentarer på ett par inlägg. What?! Ska man godkänna dem på nåt sätt oxå? O hur gör man det i mobilen? Jag fattar ingenting, men tack Mia för kommentarerna! =) Glad jag blir!

Jopp, och näpp, det blev ingen Iphone. Istället valde jag en SonyEricsson Xperia Arc S, långt namn på en STOR mobil. Jag undrar litet, på nittiotalet, var ju mobiltelefonerna stora och nya för världen. Sedan blev de bara mindre och mindre, och för ett par år sen började de växa igen, och nu.... BIG! Var ska man ha den nu då? Inte i jackfickan iaf... U tell me... Please! ;)

Lämna ett förhållande...

De senaste dagarna har jag oavbrutet gått och tänkt på att lämna min karl. Jag går och väger för och emot, iakttar honom hemma osv. Det har väl legat i bakhuvudet ett tag, och när jag fick ett kort, som en bekant lade åt mig, så vaknade tankarna ordentligt. Mitt problem är att jag är arbetslös och har väldigt små barn. Vet inte hur redo jag är för att göra slut, men som sagt jag tänker på det en hel del. Jag är dock inte rädd för att bli ensam, nej, det skulle bara vara skönt!
Det är mest det ekonomiska och att jag fortfarande älskar honom.

Kanske är det bara en svacka, vi umgås inte längre, hinner aldrig prata med varandra, vi har ingen intimitet eller närhet heller. Båda är trötta och extremt slitna efter 2 års vaknätter, vi har inte heller hunnit umgås på olika håll känns det som. Så kanske är det som Dr Phil säger, att man måste vara redo för att skilja sig/göra slut.

Tacksamhet

Jag vill inte vara en negativ person, inte heller skriva bara om negativa saker. Vi kan alla påverka vårat humör och hur vi vill vara som människor. Det är något jag försöker att tänka på dagligen, och speciellt när jag känner att jag under flera dagar bara tänkt negativa tankar.

Idag är en sån dag när allt känns negativ och skit rent ut sagt! O så sitter jag här och försöker att hitta en liten positiv tanke att hänga upp mig på, så sinnet blir lättare. Det är därför jag skrev tacksamhet som rubrik. För tacksam kan man vara för många saker, stora som små, och det är lättare att hitta positivitet när man är tacksam.

Jag är idag tacksam för att mina föräldrar ställer upp så lätt, när barnen är sjuka, eller när vi bara behöver andas en stund. Jag är otroligt tacksam för att jag endast är överviktig, och det kan man bota, och inte har en sjukdom ännu. Många runt omkring mig är sjuka, inte bara förkylda, utan har allvarliga sjukdomar, så jag blir påmind om hur "bra" jag har det. Men jag är också ledsen för deras skull över att de behöver lida.
Och så självklart är jag tacksam för mina fina barn, det räcker så.

Mitt beteende... obearbetade händelser???

Sitter och analyserar mitt beteende nyss mot en familjemedlem och hans gravida sambo. Kan det vara så att jag inte bearbetat mitt missfall, vilket jag tycker att jag gjort. Eller är jag svartsjuk för att hon är gravid?! Men.. jag vill ju inte bli gravid och få fler barn heller... Fattar inte varför jag tog upp "den första", när vi pratade om illamående. Ser att jag skriver kryptiskt, men behöver nog bara skriva av mig för att "tvätta bort" skuldkänslorna jag har nu. Ville inte göra henne ledsen eller orolig för hennes graviditet. Ok, bara att acceptera att jag ibland är en jävla nöt! Så! =)

Gårdagen, nyårsafton, gick ganska smärtfritt måste jag säga. Min sambo, som är grym på matlagning, lagade en smörgåstårta, och jag gjorde pannacotta med vit choklad och crème brûlee med passionsfrukt och lime. Mums! Vi bjöd över mina föräldrar och farfar med sin fru. det blev en trevlig stund och storebror fick åka rutschkana med farfar. Toppen!
Halv elva lade sig sambon, och tror nog att det blev rekord i insomning, för han snarkade inom 2 minuter! Well, själv tänkte jag lägga mig vid elva, men sonen började hosta och dottern ville äta,, vilket resulterade att jag såg fyrverkeriet utanför fönstret. Ärligt talat var det ganska skönt att stå där ensam, hela huset var nedsläckt och bara vara.. Här och nu...
Så GOTT NYTT 2012! Gå inte och gift er, eller köp hus, för det bådar visst otur detta år! Enligt indianerna... ;)
Puss!