Ekorrn satt i granen...och Sherlock Holmes dör?!?!

Häromdan på väg till dagis såg vi TRE ekorrar! Det kryllar av dom här på Åsen. Idag när vi hade lämnat storebror, såg vi en ekorre som nästan var tam.. Inte bra. Men fina är dom!

Igår träffade jag tjejerna från förr, vi åt middag och såg Sherlock Holmes på bio. Alltså, R och jag har verkligen samma barnsliga humor, fortfarande. Gud vad jag skrattar med henne jämt! Ja alla 3 tjejerna är kul som attan! Igår var en kanonkväll för mig iallafall =) Ena vännen M snusar, och doften av snus fick mig igår iaf att nästan slänga mig över henne och rycka dosan ur händerna på henne, MIN, MIN, MIN lixom. Men jag behärskade mig. Det är annat med sambon.. Han tjuvröker igen. Och jag är förbannad. För det är ju orättvist! Varför ska jag alltid va så jävla duktig och hålla det jag lovar?! Jag vill oxå bara skita i allt och falla dit, utan att bry mig.

När jag kom hem vid halv tolv, var allt nersläckt, så det var bara att byta om och lägga sig brevid karln. Efter en kvart vaknade lillasyster för sitt nattmål. Bara det att efter det var hon vaken till 03.30! Grät, skrek och vred sig. Ont i magen. Pga för många mål med ersättning, som hon inte alls är van vid. Usch, stackarn! Jag har sovit ca 3 timmar inatt. Det känns.

Jag har klarat mig från att gå upp nåt under julen! "Bara" 8 kg till ett stort mål... Det kan jag faktiskt fixa!

Att diskutera och någon annan tar åt sig

Enligt tradition går mor min och jag på julmarknad i Gamla Stan. Samma detta år och detta var första året som storebror fick följa med. Han ÄLSKAR att åka buss och t-bana, vilket vi gör för sällan. Denna dag åkte vi buss till Liljeholmen, åt lunch och lilla storebror fick pannkakor med grädde och sylt, dagen till ära. Det var så mysigt, vi tre och se hans vackra ögon sprudla av lycka. När vi väl kom upp till stortorget i Gamla Stan och mormor inhandlade sin tomte, som hon alltid gör, somnar lilla A. han sover sen så sött, medan vi strosar runt i Gamla Stan.

På väg ner mot t-banan för hemfärd, går mormor och jag och pratar om ditt och datt. Jag frågar henne, som arbetat på psyk förut, om det skulle vara så att jag blir av med mina barn om jag skulle få ett sammanbrott och hamna på psyk. När jag väl ställer frågan och hon börjar svara, går vi precis förbi en liten butik. Utanför står en barnvagn med ett sovande barn i och jag ser i periferin att en tjej kommer ut från butiken och tar sin vagn och börjar gå jämsides med oss, hon tom snabbar på litet för att hinna förbi oss. Jag tänker inte mer på det, utan vi pratar vidare om denna frågeställning.
Plötsligt vänder sig denna tjej om och tittar på oss ett par gånger, till slut stannar hon till litet, vänder sig bakåt mot oss och frågar "Ursäkta, är det något ni vill säga till mig?"
Mamma min och jag blir helt nollade. Tittar på varandra... Vaddå? Vad pratade vi om.. Och jag kommer på att vi pratat om psyk, om sammanbrott och att bli av med sina barn.

Ja vaddå? Jag känner så ibland, det är inte en dans på rosor att ha barn, speciellt, antar jag, så tätt inpå i ålder.
Tillbaka till tjejen med vagnen, vi svarade iaf att "Nej, vi bara pratar allmänt, inte alls något mot någon, och att det var min egen känsla ibland" Hon går vidare, men man såg på henne att hon tog åt sig, hon kanske tom hade varit med om samma upplevelse... Jag tänker fortfarande på henne.. Hoppas att hon mår bättre, och att hon känner att hon inte är ensam. Vi är nog många mammor som känner oss väldigt frustrerade ibland, ensamma och tom att vi nu är en hårsmån ifrån att tappa fotfästet totalt. Men det går över..
Och svaret på frågan är: Nej, man får ofta en kontakperson både till barnen och föräldrarna, och man blir inte av med sina barn direkt, för att man inte mår psykiskt bra en tid.  

2012-01-01

Det är ett helt nytt år, ett tomt oskrivet blad framför oss...

Jag tänker fylla min nya årsbok med roliga upplevelser, skratt, omtänksamhet och hälsa! NU är jag redo! Nu tar jag tillbaka det jag vill ha av mig själv i min framtid, med min familj.

Först ut... Bröllopsmässa med min kära vän..
Sedan kurs i Yoga/Zumba/Afrikansk dans...

Små, små mål på vägen till det Stora <3

Nu får det vara NOG!

Alltså.. Jag tar historien från början.

För 2 år sedan ganska precist, var jag höggravid, och hade en mobil som jag ÄLSKADE! Tyvärr började han bli gammal, för helt plötsligt fungerade inte tangenterna 0, 1 och 3, vilket begränsade mig ganska mycket i mitt ringande och smsande. Så jag beslöt mig för att köpa en ny. Jag pluggade och surfade efter den perfekta mobilen, och överallt fick en mobil HTC Hero bra kritik.
När jag en dag släntrade in i Tele2´s butik i SKHLMen, fick jag genast hjälp av en mycket trevlig man. Han frågade mig vad jag ska ha mobilen till och så hade han lösningen, tyckte han! Mycket riktigt tar han fram en HTC Hero, och en till som alternativ. Jag hade meddelat honom att en sån där touch-telefon var jag inte så mycket för. (Det var ju helt nytt med smartphones då, så jag tänkte att det kanske inte skulle slå så hårt, inte min grej riktigt) men han pratade SÅ gott om mobilen, och till slut var jag fångad. Jag köpte den! Ganska lycklig var jag första veckan, men efter det så har det fan-i-mig bara vart bajs hela tiden! (Denna modell försvann ganska fort sedan från hyllorna, för gammal tänkte jag först. Men jag har aldrig orkat eller hunnit kolla om så var fallet)

Nu går min bindningstid ut, och jag kan äntligen köpa mig en ny, bättre, som kanske tom kan:
*skicka sms till flera i en grupp SAMTIDIGT!?
*har ett smsprogram som inte hänger sig så fort jag skriver litet längre sms
*inte startar om sig i tid och otid
*och kanske, kanske tom har en BLIXT, så att man kan ta fotografier av sina barn och annat skojs när det inte är högsommarljust....

Vad tror ni? Kan det månne finnas en sådan hightec-mobil?!?! *ironisk*
Ska banne mig INTE bli lurad igen...

Märkligt....

Då var julen över... Märklig känsla det där. Först känner man ingenting för julen, sen överraskar sambon med en gran och då infinner sig känslan direkt! Man myser och leker med barnen och berättar om tomten som ska komma på julafton, man dricker glögg och bakar pepparkakor...

Julafton firades hos farmor, och tomten kom! Storebror tvekade två sekunder, men hjälpte sedan snällt tomten att dela ut julklapparna. Lillasyster sov, hon orkade inte vänta in tomten som var lite sen. När alla klapparna var utdelade och tomten meddelade att han skulle vidare till andra barn, fick han tom en KRAM av storebror. (ja jag är stolt ;))

Lillasyster sitter nu på golvet och leker.. Hon är nästan där när det gäller att krypa. Enough med snack om barnen.

DAGMAR, Dagmar, Dagmar.... Hon härjade på Åsen med. På väg till dagis såg vi hur en björk blåst omkull, och hängde fast med sina yttersta grenar mot en tall, tvärs över gångvägen. Jag tog storebrors lilla hand i min och så småsprang vi under trädet, för det kändes som att det skulle falla ner vilken sekund som helst.

Vi vill flytta! Fast det vet alla i vår bekantskapskrets. Men.. Vi har fått syn på ett nybygge, som verkar JÄTTEintressant. Lite långt från alla, men bra med tanke på barnens framtid o så. Och eftersom jag är arbetslös, så har ju inte jag direkt något som håller mig kvar här. Vi har iallafall lagt in en intresseanmälan, och hoppas på att sambons kötid räcker! Håll tummarna!!! =)

Igår fick jag ett Keltiskt kors lagt för mig. Och vilka kort! I mitt hjärta vet jag allt, som korten sa mig, och jag har mycket att fundera kring. Men det som tog mest, var att jag måste ha kul! Med mina kvinnliga vänner! Och när vi kom hem, så fick jag ett sms om att mina barndomsvänner vill ses en kväll, och det vill jag verkligen hänga med på. Sen är det en del annat som jag behöver tänka igenom. Men det är inget jag vill outa nu.

Som sagt, nu är julen över, ett par kilo upp, barnen glada och harmoniska och relationen klarade sig över denna jul med. Imorgon firar S och jag FYRA år! =)

Fritid

Fritid har jag inte mycket av i dagsläget.. Eg skulle jag vilja säga att jag är en helt annan person, ensam och ibland (känns det som) inlåst. Jag är en fånge. En mamma. En som alltid vet bäst och har råd, om och till, mina barn.

Vissa stunder vill jag bara springa, lämna allt och springa åt helvetes långt bort, bara för att få vara mig själv, med mig själv. Men varje gång jag får en timme eller två på egen hand, går jag bara med paniken bubblande i kroppen, över hur lite tid jag har och att jag snart måste tillbaka. Jag hinner aldrig koppla av, ta ett par andetag och känna mig..fri?...

Jag hinner inte ta hand om mig själv, på ett bra sätt. Jag förväntas alltid ha en till arm, så att jag kan göra en sak till samtidigt, och det ropas alltid på mig och min hjälp. Frustration är mitt signum, tröttheten är mitt nya skal. Och alltid skall jag slava, litet, litet till....

Vågen är trasig...

Eller den fungerar, men den ljuger sisådär -20 kg, vilket är bra, men inte sanningsenligt. Allt detta beror på att min kära prins har lyckats med konstverket att ta bort skyddskåpan som är över digitala siffrorna, och stoppat IN den I vågen! Alltså, ja vad ska jag säga... Jag har barn... Hahahaa.

Idag när jag hade lämnat prinsen på dagis, så tog jag och prinsessan en promenad. Jag hade stoppat ner ett kuvert med ett kontrakt på en parkeringsplats, som skulle postas, i korgen i vagnen. När vi parkerade vagnen i porten kom jag på... Jävlar i lådan! Men... Kuvertet var borta! Kissnödig som jag var svor jag ett par gånger, låste upp vagnen och körde samma väg till dagis som vi tog på morgonen. Inget kuvert på vägen, inget kuvert på dagis... En till långpromenix var inte heller min önskan, så den får ligga var den vill. Jag får helt enkelt kopiera mitt ex och skicka den.

Jag har snart gått ner 5 % av min vikt! Dessutom fick jag min första stjärna igår, så jag är stolt! Och fruktansvärt sötsugen... Så idag ska vi fira MIG =) med tårta. Så det så.

Jävla skit amning!

Jag har ju ammat hela tiden hittills, och varit otroligt stolt över det. Faktiskt känt mig som en urmoder och håller på faktum att amma är det bästa man kan göra för sitt barn.

I Torsdags fick jag reda på att min prinsessa inte går upp i vikt som hon ska, och därför måste jag ge henne ersättning efter att hon ammat båda brösten. Jag har nog omedvetet fattat att nåt inte har stämt på sistone eftersom jag tittat på andra bebisar och tänkt att alla är så mulliga. Well, direkt när vi kommer hem börjar operation "få-bebis-att-bli-bebistjock", dvs tutta först ena tutten, sen andra, lägga ner sur bebis och springa för att fixa en ersättning, försöka ge ersättning för att slutligen ha en SKIT arg bebis som vägrar att ta flaskan. Nu är vi på dagen söndag...Och hon VÄGRAR fortfarande att ta flaskan.. Hon är dessutom HUNGRIG! Är så frustrerad och bara längtar tills imorgon, så jag kanske får lite tips av BVC-syrran hur jag ska få min prinsessa mätt och belåten igen.

Idag är jag mer än sugen på att proppa i mig onyttigheter och bara SKITA i Viktväktarna totalt! Fan... En skrikande unge, ett hem i kaos, ett liv i kaos och då ska man banta oxå. Kanske inte den bästa tiden att göra sånt på. Men hittills har jag skött mig.

Jag sitter och kollar utbildningar. Funderar starkt på att börja plugga till våren. Tror dessutom att jag vet vad jag ska "bli", förutom drömmen att bli coach dårå. Tänk om jag vågade ta lån och påbörja den resan till nästa höst, jag som fått presentkort på 25% av kursavgiften för första året. Känns lite som att ödet vill att jag ska börja.

Min karl är i Södertälje... Kul för honom. *bitter* Ja, jag behöver verkligen komma hemifrån ett tag, kanske en hotellnatt, mäta hotellfrukost och bara vara. Så får fästmannen ta hand om barnen ett dygn. Shit va nice det skulle vara. Jag lever på drömmen! =)

Lida Friluftsgård

Idag gjorde vi en utflykt till Lida, ett underbart ställe som jag minns från när jag var liten. På Lida finns flera slingor att gå eller springa på, men eftersom vi har barnvagn, fick vi gå den barnvänliga slingan "Skogsmulleslingan". 400 meter slinga tog ca 30 min, om inte längre, och Prinsen hade kanonkul!


Vi passade på att ta en fika och när vi satt där började kyrkklockorna ringa och ut genom restaurangen kom ett jättefint brudpar, som släntrade ner längs den fina gången, mot altaret inne i kyrkan. Det var så vackert att jag nästan började gråta. Sant!

Igår kväll träffade jag upp 2 av mina gamla klasskompisar M och M. Egentligen var det tänkt att vi skulle på bio, men jag ammar ju, så  jag valde att "bara" äta och chittchatta en stund. Synd att tiden går så fort, när man väl sitter där. Hade nog kunnat tillbringa en helkväll där annars. Vi åt på Pizza Hut, och nej jag åt inte pizza. Däremot ngt som nog är lika kaloririkt -Ceasarsallad, MUMS!

Jag börjar bli lite orolig för vägningen på måndag. Inte för att jag har ätit upp hela veckobonusen, men nallade lite på den idag och det känns som att min fästmans matlagning inte är så fettfri som han själv säger att den är. Idag fick jag min favoriträtt- Fläskfilé med rotfrukter och fraichesås. Lillprinsen åt så vi blev oroliga för att han skulle må illa efteråt. Han ÄLSKADE såsen!

Dags att nanna kudde, måste passa på! Förresten! Idag fick jag sova middag, nästan 2 timmar! DET va länge sen... Typ innan prinsessan kom.. Åh vad jag längtar tills hon blir lite större och sover regelbundet... Zzzzz....

Ner 1,3 kg!

Alltså, det känns bra! Jag gick ner 1,3 kg första veckan även fast jag ammar och har massor av points att äta. *lycklig* Nu är jag på G till mitt forna jag, den tjejen som var positiv, hade självkänsla och inte var rädd för allt och alla, som jag är nu. Skönt!

Igår plockade jag upp min vän M, som oxå är med i VV. Känns gott att iaf ha en vän med nu i början när man är lite sårbar. När vi står vid min bil och babblar så kommer en gemensam vän till oss, ja kanske mer hennes i dagsläget, vilket var jätteroligt! Men det jag vill komma till är att jag är SÅ osäker! Känns som att alla synar mig och tänker att jag är en idiot. Varför har jag blivit såhär? Varför tror jag att alla tycker illa om mig, och varför måste jag alltid ursäkta mig och att jag fått barn?!

Nu är saken den att på fredag ska alla "tjejerna" träffas och de frågar om jag ska med. Jag vill självklart träffas, komma hemifrån och få känna på att vara vuxen igen, prata om ditt och datt, helst bara roliga saker och leva lite. Men jag har faktiskt en liten 3 månaders hemma, som jag ammar. O ja, jag sitter ihop med henne lite grann, och ja, jag VILL det! Man har en bebis så kort tid, de växer så det knakar, och VIPS börjar de på dagis. Hur gör jag då? Ska folk acceptera att jag vill ses kanske 2 timmar och att vill de träffa mig mer, så får de faktiskt vänta tills hon inte ammar längre?! Eller måste jag "ställa upp" för att ha vänner kvar i framtiden? Så jävla svårt!!! Dessutom känner jag ju mig så ensam, det är inte direkt så att jag har många vänner som jag träffar jämt heller, så jag vill ju knyta band med nygamla igen. Fan va värdelöst det känns ibland.

Min lilla prinsessa som nu snart är feberfri ligger i sin sitter nedanför mig, och idag har vi pratat en hel del och hon verkar må väldigt bra, om man läser av alla leenden och hennes mimik. Jag går och hoppas på att hon snart ska sova bättre på nätterna, tutta lite mer sällan och kanske tom börja sova middag, på lite mer regelbundna tider. Om 1 månad är det redan dags för smakisar!

På lördag ska jag och min fästman ut och äta middag! Åh vad jag längtar! En dejt med den jag älskar mest! Kanske tom blir lite hångel, vad vet jag, hahahhaa. ;)

YES!

Söndag.. Vilket betyder att vi överlevde dopet och hela faderullan. Prinsessan än döpt, tårtan är (nästan) uppäten och släkten fungerade (ganska) bra ihop.

Jag sparade hela veckopointsen till igår och käkade 3 bitar tårta och 2 småkakor. När jag vägde det jag tyckte var en bit hemma, så upptäckte jag att det var nästan som 2 bitar, jobbigt läge... Not! Det är bara dop en gång i ett barns liv, så då tycker jag att jag får unna mig att mula lite. Så på måndag får vi se vad vågen hos VV visar. O värsta fall börjar jag om. Punkt.

På eftermiddagen tog jag en liten promenad ner till min vän R, som lånade ut sin dator/skrivare till mig. När jag skulle gå upp för backen hem igen, "tipsade" hon mig om en bra väg, som inte skulle ha så många trappor, utan mer backe upp. Well, jag gjorde som hon sa, fast det visade sig att det var den vägen jag uppfattat, som var den brantaste och med MEST trappsteg upp. Hahahaha! Den hon menade är både längre och kanske inte så krokig som jag uppfattade. Well, R, om du läser, jag vet vilken du menar nu, den brukar vi ta uppifrån ner med vagnen. =)

Ett under hände igår! Våra barn somnade runt tretiden igår eftermiddag... Gissa när de vaknade igen? Jo kl 06 imorse!!! SANT! Jag fattar ingenting! Hela kvällen försökte jag väcka den äldsta, dels för att han missade alla måltider från lunchen och framåt, dels för att jag var rädd att han skulle vakna på natten sen, och jag skulle vara tvungen att leka med honom då. (vilket är det sista man vill på natten) Nope! Oroade mig i onödan och en kväll som skulle ha kunnat vara lugn och harmonisk för en gångs skull, tillbringade jag iallafall stissig och redo för att umgås med sprudlande barn. Jag måste lära mig att stänga av hönsigheten...

Nu, städa!

En dag avklarad

Och en ny är påbörjad. Sitter här och råffar åt mig egentid, även fast Prinsessan ligger i sittern nedanför.
Hon har blivit gnällig. Kan det vara 12 v fas? Well.. Så är det.. Jobbigt..

Min första dag som VV igen gick sådär, o då menar jag inte maten. För jag skötte mig bra, men hungrig var jag, och hade ingen planering eller ingredienser hemma. Så då får man skylla sig själv för mat med dålig mättnad.

Prinsessan har fått lite platt huvud. Läser om det och har ringt BVC. Tror inte att det är nån fara än, men det är dags att hitta trixs för att hon ska ligga på andra "sidan".

Idag MÅSTE jag åka iväg till SKHLM och handla inför dukningen på lördag. Har inte planerat alls. Visserligen blir det väldigt enkelt, men jag vill ändå att hon får en fin dag.
Jag träffade prästen igår, och han hade väldigt fina idéer om ceremonin. Så nu känns det gott att hon döps. Sen MÅSTE jag baka småkakor. IDAG. MÅSTE.

Hmm....

Panik!

Ikväll ska jag väga in mig på viktväktarna...
När jag fick frågan i slutet på förra veckan, var min första känsla PANIK, och min första tanke, Hur ska jag göra för att få fortsätta äta min 200 g Marabou var tredje dag, som jag gör i dagsläget?!
Jag har en störning... Jag inser det och fattar inte att det gått så långt. Jag som arbetat inom ätstörningsvård.
Jag har fortfarande panik, och precis som en narkoman, äter jag, och äter och äter nu, in i det sista, för ikväll... är det slut...
Jag känner sorg, ilska och frustration, över att jag inte kommer att få äta/mula som jag har gjort på den senaste tiden.

Antingen skiter det sig, och jag mår dåligt över det, och lär äta ännu mer... Eller så går det bra och jag lär mig igen hur jag ska äta, och vilka mängder som är rätt för mig.

Jag viktväktade i höstas/vintras i 2 mån ca. Men varför jag inte gick ner helt plötsligt, var ju för att jag var gravid i 4e månaden. Men min hjärna säger till mig att jag misslyckades. Och när jag gjorde det, då tog jag till mitt socker igen. Och nu är jag här...

Jag vill inte....

Ensamhet och stress

Idag kom vi iväg till dagis.. Prinsen går på penicillin, men är precis som förut, en virvelvind, så han får busa av sig ett par timmar.

När lilla prinsessan och jag kom hem började stressen. Stressen över det kaotiska hemmet, tankar om hur svårt jag kommer att få det i vinter med 2 barn som ska ner till vagnen och upp igen på eftermiddagen. Stress över det stundande dopet och tankar på att syskonen ska ha lika mycket hela tiden.

Beställde tårtor igår, tänk vad billigt man kan komma undan om man vänder sig till stormarknaderna. Hade jag beställt hos bagarn, tar de 35:- per bit, och då är det "special"tårta. Dessa jag beställde kostade 12,50:- per bit. Och klassas säkert som special, då jag ändrat grundutseendet på tårtan. Galet!
Nu sitter jag här och funderar på om man ska bjuda vänner. Och vilka isåfall.

I helgen kommer min kära vän med familj från Åland över dagen. Vi ska träffas på ett lekställe i Täby, så barnen får busa. Hon har ju oxå en liten, som är... Måste tänka...6 månader nu. Ska bli kul att jämföra hahaha! Fast det vet jag redan, min prinsessa är finast!

Ensamhet, skrev jag i rubriken. Ja.. Känner mig otroligt ensam.. Har svårt att bjuda på mig själv, och drömmer om att jobba igen. Det är nästan så att jag inte vill lämna skokartongen vi lever i. Läste kriterier för depression igår, och ja, jag fyller ett par av dem. Skulle nog tro att jag är lite deprimerad, om jag är tvungen att erkänna. Vet inte hur jag ska ändra heller på situationen. Nu när jag lämnar min son på dagis, försöker jag att ta en liten promenad varje dag. Men rädslan för att prinsessan ska börja gapa i vagnen, får mig att ta kortare promenader än jag skulle behöva. Jag MÅSTE ner 10 kg, helst på ett halvår, och ja jag vet, det går. MEN (som man inte ska säga) jag är tvungen att vara mamma i första hand... Äh, det är bara lögn, varför jag äter en chokladkaka varannan dag (som innehåller 1050 kcal= 2 måltider) är för att jag mår skit och göder bara ångesten ännu mer, så det blir bara en rundgång. Jag behöver bryta helt! Bara tvärt! PUNKT!

When?????????

Öroninflammation

Jag ringde till vårdcentralen och vi fick en akuttid. Måste bara klaga, syrran i telefonen var otrevlig och läkaren pratade knappt svenska. Han påbörjade en mening och avslutade den genom att sluddra/viska och inte fullfölja det han skulle säga. Måste bero på att han var osäker på sin svenska. Dessutom hade han ingen vana vid barn.
Tur att Prinsen är så modig och tuff! han klarade undersöknigen galant, snyftade litet men inte mer än så.

Stackarn ska bli itvingad penicillin i en vecka nu, för öroninflammation. Tänk att jag visste att det var det?! Hade jag varit yngre, så skulle jag nog utbildat mig till läkare. Eller åtminstone syrra.

Den vita Barnkammarboken

Här sitter vi kl 06 varje morgon. Jag hungrig som attan, kroppen skriker efter kaffe... Vi, är jag och prinsen, prinsessan ligger i sin babysitter eller har somnat om i sin säng. Vi myser, läser "Hitta på" ur barnkammarboken. Vi läser "Knacka på" och knackar på dörrarna i boken. Vi kramas och tittar in i varandras ögon. Ibland är vi ovänner, vilket betyder att jag tycker att han kräver för mycket av mig innan jag fått äta frukost. Det är ju som så att när man blivit mamma, har man inte tid direkt att slösurfa, titta på tv, äta i lugn och ro, duscha när man vill etc. Men allt det där stressande och frustrerande kompenseras upp av den där lilla handen som klappar en på armen helt plötsligt, den där "knocken" man får när barnet vill kramas, eller det där leendet man får... Hjärtat smälter!

Idag har jag bestämt att jag ringer till läkaren för Prinsens tå bl a. Han har knappt feber längre, men snorar och hostar och hans tå är fortfarande väldigt inflammerad. Jag som haft på spritomlägg... Dagis vill att barnen ska vara feberfria 24 timmar innan de kommer tillbaka...

Min fästman och jag har inte umgåtts sen jag blev gravid med första barnet. Det är två år sen. Min första graviditet var ingen bra, psykiskt. Jag var häxan från helvetet, både på jobbet och hemma. Men den andra var underbar! Jag visste nämligen inte att jag var gravid förrän i v 20. LOVAR!!! Det var verkligen så, jag som alltid sagt innan att man visst vet... Där fick jag!

Så nu försöker jag komma på nåt skojsigt för honom och mig till jul, en natt på hotell, bara för att mysa litet. Men stanna i vår stora stad vet jag inte. Funderar på julmarknad i Köpenhamn.. Fast det kanske blir för stressigt? Om någon läser detta, så är jag väldigt tacksam för idéer.

Nä, dags att mata Prinsessan, nu är det bråttom! ;)

Feber och hosta...

Vår Prins var åter på dagis torsdag och fredag.... Idag fick han feber igen.. Han hostar... Åååh vad man känner sig maktlös! Man tempar och klappar, man pussar och lirkar för att få i honom vätska och lite mat. Kan det inte bara släppa?! Eller ge mig det han har... Lilla Prinsen min...

Igår firade vi mormor som fyllde år. God laxpaj och smarrig tårta blev det. Härliga härliga mamma! (min alltså) Hurra hurra hurra!!!

Morgonrockar...

Nyss.. Alldeles nyss var jag och prinsessan iväg för att lämna prinsen på dagis. Väl på väg går en kvinna/tjej framför oss iklädd en rosa plysch"klänning"/morgonrock. Jag har sett dessa en del nu på sistone lite här och där. Är det en innegrej månne? Bergis nåt svindyrt som man bara SKA ha...

Lämningen idag gick mindre bra. Prinsessan var gnällig och skrek redan när vi närmade oss dagisområdet. Jag var tvungen att ta henne ur vagnen (har en Phil n Ted, o lite smått trixigt att ta ur henne bara sådär) när vi skulle in för att klä på Prinsen galonisar. Gaaah!

Dessutom bor vi i ett hus utan hiss, kånka ner två småttingar och mjukliften på ryggen... Gäller att han god balans! ;) Well, han var jätteledsen när jag gick smått stressad för Prinsessan som skrek.. Prinsen måste tro att jag inte bryr mig om honom.. *dåligt samvete*

Planen för idag lyder, vila med Prinsessan, äta en salami/brie macka och kaffe till och sen shoppa! Då blir mamma glaaaaad! *tihi* Oftast blir det inget till mig, utan mest till barnen, undrar om alla andra har det så med.. Men nu är det vissa basprodukter jag behöver, så.



Förresten, skönt väder idag!!!

Dagis

Sonen är åter på dagis efter att ha varit sjuk. Han blev inskolad förra veckan, vilket gick över förväntan, men sen blev han sjuk, stackarn. Nu sitter jag här och är orolig, som alla föräldrar är antar jag, i början.

Igår när sambon kom hem lagade vi lövbiff och satter oss ner för att prata framtid. Läget är just nu smått kaotiskt. Vi bor med 2 små barn på 60 kvm. Sonen, som är en huligan, har leksaker runtspridda i hela lägenheten, och tar man undan 2 leksaker och lägger i hans låda, så tar han ut 3. SUCK! Vi behöver bo större!

Jag är ju föräldraledig/arbetslös, sambon jobbar och har en schysst inkomst. Men vi har inget sparat och lär inte få lån eftersom jag inte har fastanställning. Vi måste alltså hyra. Ska vi hyra, vill vi bo kvar i området vi redan bor i, ska vi köpa i framtiden flyttar vi utåt från stan. Jobb lär jag få, åtminstone inom vården, där man ser lite mer lätt på småbarnsföräldrar. Jag har fått känslan av att man har lite svårare att få tjänst inom kontorsvärlden, om man har småbarn. Stämmer det?! Så vi avslutade vårt ältande med att kolla hus på hemnet.se, och konstaterade att det är DYRT att köpa hus.

En vacker dag...

Jag älskar min roll som mamma, men..

Ibland blir man riktigt frustrerad. Tex när bebisen inte vill att jag ska sköta min hygien (duscha), utan ligga brevid henne och bara titta på varandra. Fast söt är hon.. Min lilla prinsessa

Jag har bakat idag.. Citronmarängmuffins, fast marängen är inte klar än. Den ska nämligen stå mellan 30 min och 3 timmar, beroende på hur hård marängen ska bli. Men provsmakningen gick utmärkt! ;)

Bild kommer...

Gaaaaah!

I go crazy!!! Har suttit och fixat med bloggen ett tag nu, men självklart ska det strula.
Jag kan banne mig int efå in ett foto i min profil. Så än så länge är jag anonym... ;) Men bara ett tag.

Got to go, bebis skriker...

xoxo

Första dagen!

Jag är nybliven 2 barns mamma...

Mitt äldsta barn är snart 1,5 år gammal, minsta kom för 10 veckor sedan.

Life is never gonna be the same again :)