Här ligger jag i soffan, helt slut som vanligt. Råkade titta på mina händer och noterar att de är väldigt skrynkliga. Jag skulle ha tagit prover i veckan, men eftersom barnen varit hemma de senaste dagarna, har det inte blivit av ännu. Dessutom får jag inte ta medicinen innan provtagning, vilket är svårt, då jag gör det per automatik på morgonen. Kom på precis när jag svalde ner pillret en morgon, så då var det kört, hahaha.
Sedan två-tre veckor tillbaka har min trötthet kommit tillbaka. Ögonen känns svullna och grusiga, precis som när man sovit några timmar för lite. Och nu huden.
Känslan av att inte heller bli förstådd är en del i min frustration. Nämner jag symtomen, vilket jag självklart gör om någon frågar hur jag mår, får jag alltid höra samma "orsak" till symtomen.
-"men du är ju småbarnsmamma, Du trivs inte med ditt jobb, du lägger dig för sent", mm.
Jag vet ju hur jag mådde innan det konstaterades att jag hade hypo och dit är jag på väg igen. Eller så är jag väl deprimerad. Not.
Idag ska jag på middag, som tur är ganska nära hemmet, och så blir jag hämtad. Lyx! Dessutom har jag något kul att berätta för tjejerna!
Imorgon fortsätter kalasfixeriet. Om tre veckor firas min förstfödde, han blir 4 år! Jag kan inte fatta att tiden gått så fort.
Vi har valt att bjuda endast hans bästisar på dagis, hittills vet jag bara att en kommer. Hoppas SÅ att de andra tre också kommer, eftersom Alex länge pratat om att leka med dom på hemmaplan och vi inte känner de andra föräldrarna. Svårt det där med att få kontakt med ett par av dem.
Bara jag kunde få bli pigg igen! :-)
